Nr 7, 2004, årgång 39 - Utges av kommunstyrelsen i Sollentuna kommun

Barnen fick henne att engagera sig

En mörk, kylig och frostig november-kväll välkomnas Sollentunajournalen varmt av miljöpartisten Lena Lövgren-Eriksson på Nivestedska skolan där hon arbetar som lärare eller pedagog som de kallar det. Det doftar kaffe och ljuder av lugn, klassisk musik, när vi sätter oss i mjuka fåtöljer i personalrummet. Vi har en timme på oss, sedan ska hon på akvarellmålning:
– Äsch, det är inget speciellt, bara på kul, säger hon glatt och berättar att hennes stora intresse är teater. Och franskt dragspel.
– Folk blev lika förvånade som när jag gick med i miljöpartiet när jag började spela!
 

Om Lena Lövgren-Eriksson

Födelseår: 1944
Familj: Maken Thorvald och tre vuxna barn, en dotter och två söner samt en dotterson på sex år.
Flyttade till Sollentuna 1970 "och bor kvar i samma gamla hus än."
Det bästa med Sollentuna är att det är en levande kommun, rik på det mesta; fina grönområden och mycket vatten.
Det sämsta med Sollentuna är att bullret ökat.
Arbetar heltid som pedagog på Nivestedska friskola i Kärrdal.
Fritiden är fullspäckad med teater, textilkonst, dragspel, akvarellmålning, matlagning och natur.
Drivs av en hunger att hela tiden lära sig något nytt och utvecklas.
Brinner för barnen och miljön.
Om fem år "går jag i pension och jobbar med barn och teater. Kanske har jag ett eget museum. Och så vill jag skriva och måla en sagobok."
Sagt om Lena Lövgren-Eriksson: "Glad, positiv, kreativ, hjälpsam och humoristisk" (enligt Bengt Cedrenius, miljöpartist och miljölandstingsråd i Stockholms läns landsting)


Sprudlar av kreativitet
Hon sprudlar av kreativitet och måste vara en riktig drömfröken med massor av spännande idéer.
– När jag var ung drömde jag om att arbeta antingen med design eller med barn. Jag fick både och. Först läste jag till designer och arbetade inom Åhlénskoncernen några år. När jag fick min dotter 1971 tog jag barnskötarutbildning och blev dagbarnvårdare istället. Jag hade barn i mina egna barns åldrar i femton år, som mest tretton barn. Det var härligt!
När barnen blivit större satte hon sig vid skolbänken igen. Den här gången för att bli dramapedagog och därefter montessorilärare. Och på den vägen är det.
– Det var barnen som fick mig att engagera mig politiskt, berättar hon. Redan som dagmamma funderade jag mycket på vad som händer när jag inte längre hade dem hos mig. Hur blir det med miljön och hur ser samhället ut när de växer upp? Jag visste att de just startat upp miljöpartiet och ringde för att kolla vad de stod för. Jag tyckte de tog upp precis de frågor som jag tycker är viktigast.
Trots att både familj och vänner undrade vad hon höll på med gick hon med i miljöpartiet. Hennes pappa var inbiten moderat och satt i kommunfullmäktige i Skellefteå.
– Jag var nog pappas flicka. Vi diskuterade mycket och jag kände mig alltid respekterad för mina åsikter. Men det fanns många personligheter inom miljöpartiet då. Jag kommer ihåg att media ofta intervjuade en temperamentsfull kille med stort, svart, rufsigt hår. Mamma och pappa undrade vad jag hade där att göra.

Första miljöpartist
Lena Lövgren-Eriksson stod på sig och kom strax därefter in i kommunfullmäktige - som första miljöpartist! Det var 1985 och hon satt två mandatperioder på raken:
– Det var spännande och lärorikt. Och svettigt! Vi var bara två miljöpartister och måste alltid uttala oss i alla frågor. Inom de andra partierna kunde de dela upp det lite, eftersom de var fler och hade folk i olika nämnder.

Senare har hon varit ledamot i olika nämnder, numera i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden.
– Det jag är mest stolt och glad över är vårt arbete med ”Trygghet och studiero i skolan”. Trots alla besparingar satsar vi på de här viktiga bitarna. Och det har blivit bra resultat. Det engagerar många och snart finns det ambassadörer, både lärare och elever på skolorna.
Tanken med den åtgärdsplan som tagits fram är att bli av med oron, mobbningen och skadegörelsen som finns på många skolor.
Hon har en smittande energi och pratar med sådan entusiasm om sitt arbete på skolan och sitt politiska engagemang att hon säkert kan övertyga vem som helst. Det är inte svårt att tro det när hon berättar att flera i hennes familj är delaktiga i andra Vittraskolor. Hon har också "tvingat" sin man att gå med i miljöpartiet. Han sitter nu i integrations- och demokratinämnden.

Kinaresa i 60-årspresent
De har en bra sammanhållning inom familjen och en stor bekantskapskrets:
– Och vet du vad de alla samlat till när jag fyllde sextio i september? berättar hon, slår ut med händerna och skrattar. Jo, en Kinaresa! Jag och min man har alltid tyckt att man inte måste åka iväg utomlands, för det finns så mycket fint här i Sverige, men det här blir ju jättespännande.
Innan vi går vill Lena Lövgren-Eriksson visa runt på skolan. Hennes akvarellkurs har börjat för länge sedan, men det gör ingenting. Och kaffet, det glömde vi att dricka. Det fanns ju så mycket att prata om.

 

Hur ska vi prioritera i framtiden?

Lena Lövgren-Eriksson tycker det är lätt att svara på vilka områden vi ska prioritera nu när andelen äldre växer och andelen yngre, förvärvsarbetande krymper.
– Vi måste satsa på att få folk ut i arbete och få fart på sysselsättningen. Vi måste få loss alla dem som vill men inte får chansen, framför allt invandrare, friställda och sjukskrivna. Arbetsplatserna skulle försöka dela på arbetsuppgifterna. Nu finns det de som arbetar så att de är halvt ihjälstressade och de som krymper i sitt bidragsberoende. Jag begriper inte varför det sitter så fast.

Hon tycker också att det svenska pensionssystemet är stelt.
– Det är väl bara i Sverige vi är så strikta med att gå i pension när vi är 65 år. Jag önskar att jag kan hjälpa till på något sätt som pensionär. Jag har ingen längtan att till exempel flytta till Spanien. Och det här med friår kan vi kanske utveckla. Hon kommer också in på miljön.

– Jag tycker att vi ska satsa på alternativa miljökällor, som vind-, våg- och vattenkraft. Jag tycker de är ganska snygga och de finns ju bara i vissa områden. Det de möjligtvis stör är ingenting mot vad vi får i gengäld, nämligen ren energi som dessutom lätt kan flyttas, rivas och så. Och trafiken. Vi vinner i minskade utsläpp om vi satsade på den kollektiva trafiken istället för på bilarna.

Svårt att prioritera bort
Att komma på områden där vi ska dra ned tycker Lena Lövgren-Eriksson är desto svårare. Hon tänker efter en lång stund och svarar sedan:
– Vi måste ju göra neddragningar inom alla områden. Det svider och är jättetufft. Men om jag måste välja skulle jag dra ned mer på vuxensidan. Det får aldrig någonsin bli på bekostnad av barnen.

Förstasidan
Läs fler nummer av Sollentunajournalen

Skriv ut den här sidan

 

Redaktör: Peter Holstad, epost: peter.holstad@sollentuna.se, tel: 08-579 211 61